Vem hittar Elsa?

"Elsa är borta", sa han. Jag frös till is på en tiondels sekund när jag hörde allvaret i hans röst. Elsa är borta. Jag har sovit och Elsa har försvunnit. Ut ur vårat öppna sovrumsfönster.  Hoppat? Ramlat? Åtta månader gammal, en bebis, utan kvällsmat i lilla magen. Rädd. Ensam. Minusgrader.

Nere på marken såg jag henne. Förvirrad, ängslig. Försökte klättra på tegelfasaden för att komma upp mot det öppna fönstret. Hem till tryggheten. M som jäktade. På med kläder, ut efter lilla Elsa.

Ivriga att få fatt i henne och bära henne in i värmen. Hon blir skrämd och flyr. Jag ser hur hon försvinner. M efter. Elsa borta.

Vi letar. Jobb om fyra timmar. Måste hitta. Kallt. Lastbilar och bussar på vägen. Elsa ensam, liten, hungrig, frusen, rädd. Aldrig älskat henne så mycket. Aldrig gråtit så förlamande tårar. Vanmakt. Var är hon?

Ångest.

Vi måste sluta leta. Ge upp. Orken slut fast jag inte börjat. Somnar men vet inte hur.

Han går ut i kylan för att leta innan jobbet.

Lönlöst. Jag har mitt sista minne av henne. Lilla Elsa.


Så står han där.
Framför mig i köket.
Och hon i hans famn.
Elsa.