En morot och en till morot

Idag var jag på mödravården tillsammans med en barnmorska vilket jag verkligen sett fram emot, men jag blev gruvligt besviken och när jag halv fem gick mot omklädningsrummet kom tårarna som jag kämpat mot hela dagen. Jag räddades av en BVC-sköterska som tog in mig på sitt rum och lät mig berätta hur värdelös min praktik varit. Hon bekräftade det jag sa och berättade att hon både sett och hört andra berätta att jag fått urkass handledning och ett dåligt bemötande. Hon hade tagit upp min praktik på ett möte igår och det är nu bestämt att jag får göra klart resten av min praktik på BVC tillsammans med den här underbara barnsjuksköterskan. Imorgon ska hon introducera mig i primärvårdens underbara värld och sen kommer jag att få ta hand om patienter tillsammans med henne. Hon har lovat att det är fritt fram för mig att ta för mig och göra allt det jag kan. Det känns nästan som att en ängel har tagit mig under sina vingar. Jag är så otroligt lättad.

...och otroligt trött. Ela ville leka men jag orkade bara inte så jag gav henne en morot att leka med och knapra på. Hon älskar verkligen morötter! När hon smaskat klart är hon orange på benen och runt munnen. Så himla gulligt. Hon torkar munnen på min vita matta men det gör inget för det är ganska gulligt det med. Tycker jag.

När ingenting känns bra, då skriver jag så här

Jag var för trött för att blogga igår. Kan inte minnas när det hände senast. Jag brukar åtminstone ha tillräckligt med energi för att skriva och klaga över hur trött jag känner mig. Igår var jag helt slut. Jag ser inget slut på den här tråkiga praktiken och jag har så ont. Värken som tidigare satt i mitt högra ben har flyttat sig ner till vristen och jag förstår att det helt enkelt beror på överansträngning. Jag har knaprat pronaxen för att dämpa inflammationen så jag ska kunna halta iväg till praktiken men idag började min mage att strejka i form av magsmärta så nu är det bara kylomslag och högläge som gäller.

Något som nästan fick mig att bryta ihop i morse var den otrevlige busschauffören som körde mig till stan. Jag hade en avtalad tid på Samariterhemmet kl 10 för att få kläm på hur arbetet går till på Flyktingmedicin här i stan. När jag skulle till att stiga av bussen smäller dörrarna igen rakt framför ansiktet på mig. Jag ropade "Ursäkta, jag ska av här!" till busschauffören- som log elakt åt mig och körde vidare. Jag stegade fram till honom och gav mig in i en ordväxling som inte gav ett skvatt. När jag äntligen fick stiga av och påbörja en smärtsam promenad tillbaka mot Samariterhemmet hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

Mötet tog inte mer än en timme men jag orkade inte åka till vårdcentralen för att fortsätta min dag där. Jag handlade småfrallor och godis och åkte raka spåret hem. Det kändes skönt i hjärtat att lägga sig och vila bredvid Elas varma lilla kropp. Så mycket tröst det ryms i min lilla hund! Jag fattar inte hur jag skulle klara mig utan henne. Vi somnade båda två och sov djupt i minst två timmar.

Innan jag vilade skrev jag ett mail till Stadsbussarna i Uppsala:

"Hej!

Jag åkte buss 5 kl 9.20 från hållplats smålandsvägen idag tisdag 30/3. Jag skulle stiga av vid hållplats Samariterhemmet men busschauffören stängde dörrarna innan jag hann stiga av. Jag påkallade hans uppmärksamhet och han svarade mig då mycket otrevligt att jag varit "för långsam" och frågade varför. Jag talade om för honom att jag tyckte att han körde på ett sådant obehagligt sätt att jag inte velat ställa mig i gången innan han stannat bussen. När jag talade om att jag nu skulle bli sen till ett möte p g a att han inte låtit mig stiga av så hånskrattade han och erbjöd sig att bära mig tillbaka till Samariterhemmet. Jag önskar veta vad ni vidtar för åtgärder då detta inte är första gången jag blivit bemött på ett sådant här sätt. Vill tillägga att jag inte på något vis uppträdde otrevligt eller provocerande.

Hälsningar

Linda Eriksson"


En sak som skulle muntra upp mig lite vore om jag fick semestervikariatet jag sökt på det här vårdboendet som jag faktiskt ser från mitt sovrumsfönster.



Utsikten från vårdboendet ser ut så här:




Jag är så otroligt less på alla konstiga människor som finns överallt. Så less. Kvällen den här asfula byggnaden stod i brand ringde jag efter brandkåren. Röken bolmade och jag såg inte ut genom mina fönster. Röken tog sig även in i mitt hem och jag blev orolig att den var giftig då jag inte visste vad sjutton det var som brann. Usch jag är så trött.

Allt om renar

Mammas kissemiss är den sötaste katten jag någonsin sett! Jag längtar verkligen efter att åka upp till Boden och gosa med den. Här ska ni få se:




Ser ni att hans haka är svart? Så himla fin!



Min brorson Eric. På golvet ligger kisse med sin boll.



Min storebror stötte på en ren. Det kryllar av renar i Boden.



Idag har jag mest bara tvättat och städat hela dagen. Och ätit mat. Jag åt väldigt onyttig mat i form av pommes frites och smörfet bearnaisesås. Jag orkade inte äta upp all mat men jag orkade äta godis till efterrätt.

Kisse Kokokoboj

Idag har min mamma blivit med katt! Roligt roligt tycker jag. Mamma har tjatat och kvittrat om den där katten hur länge som helst och nu har den äntligen anlänt på Spelvägen. Kissen heter Kokokoboj och han kommer att få det så himla bra hemma hos mamma.

Jag åkte till stan och träffade sjukskötaren/sjuksköterskan/polisen/aikidowoandomästaren/professorn Sebastian idag. Det var som vanligt mycket trivsamt. Sebastian är nog den i särklass lugnaste och kanske också tryggaste personen jag träffat i hela mitt liv. Det smittar av sig och jag tror inte att det är möjligt att stressa i hans sällskap.

Min himla trötthet håller i sig. Jag ska försöka bota den med ännu en tidig kväll. Ha skoj för mig och kom ihåg att ställa fram klockan till sommartid i natt.

Skolsyster

Idag har jag tillbringat halva dagen på Sävjaskolan tillsammans med skolsköterskan Anna Segerström. Det var en trevlig förmiddag och det var särskilt roligt eftersom jag känner mig väldigt besviken på min praktik i övrigt. Anna verkar vara en väldigt fin skolsyster och även en bra handledare. Det blev knappt någon sjukvård alls under min dag i skolan, men jag fick ändå bra med information och hyfsat bra koll på vad en skolsköterska egentligen gör. Tack syster Anna!

Solen sken när jag gick hem vid lunch och jag ville verkligen ta Ela med mig och gå ut i skogen, men jag har så himla ont i mitt ben att det bara var att glömma. Jag satte mig med telefonen och bokade lite fler studiebesök och sen la jag mig i sängen och somnade med en gång. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött.

När jag vaknade tog jag min tantshoppingtantvagn och åkte till ICA och handlade. Lagade fläskfilé till fredagsmat och gav mig själv lite godis till efterrätt. Nu är klockan snart halv nio och jag ska lägga mig med Ela och min bok. Läser just nu Blonde av Joyce Carol Oates. Om ni inte har läst den så rekommenderar jag den för er som vill läsa böcker som kryllar av vackra ord i härliga meningar.

Och ni, var lite unga för mig.

Krämpor

Jag har ont i mitt högra ben. Jag har så ont att jag vaknat flera gånger i natt och haft svårt att somna om. Promenaden till vårdcentralen som vanligtvis tar åtta minuter tog mig idag nästan tjugo minuter. Jag linkar fram som halta Lotta och varje steg är enormt plågsamt. Smärtan sitter stenhårt på utsidan av vaden och strålar både ner i foten och upp mot låret och höften. Jag har fått knapra värktabletter hela dagen och försökt att gå så lite som möjligt, men värken bara tilltar och jag håller på att bli tokig.

Det är våffeldagen idag men jag lider brist på både våffeljärn och viktiga vitaminer och mineraler så jag fick äta min vitamingryta till middag:



Jag ska lägga mig och vila mitt stackars ben nu så jag orkar med mitt studiebesök hos skolsköterskan på Sävjaskolan imorgon. Vill bara tipsa om en artikel av Gudrun Schyman. Jag ska skicka in en ansökan till kvällskursen Mäns våld mot kvinnor på 7,5 hp till nästa höst. Det ser jag fram emot.

Längtan

Min praktik är härmed uppstyrd och förutom att jag är vansinnigt trött ikväll så känns det ganska bra. Jag har mest suttit på lab och stuckit, stuckit, stuckit och stuckit. Roligt!

En sak som ligger och skaver och stör mig är att jag längtar så väldigt mycket efter Minou. Det var alldeles för länge sedan jag träffade henne. Om jag inte får jobba i påsk ska jag åka till Stockholm och fira med Anna, Minou och Annas mamma Birgith. Minou ska få ett påskägg fast jag har inte bestämt vad jag ska fylla det med.



Kvällen i Sävja blir lugn. Jag ska äta sen kycklingmiddag och läsa lite. Hoppas ni har det skönt.

Ett steg framåt, två steg bakåt.

Idag fick jag sitta på ett eget rum och ha mottagning på lab helt själv eftersom att labpersonalen var sjuk och det var så många patienter som skulle lämna prover att alla inte fick plats i väntrummet. Det var stressigt men bra träning för mig också. Kändes lite roligt att trycka fram numret på väntetavlan och ropa upp patienter en efter en. Jag hade roligt med patienterna men i övrigt känner jag mig redan besviken på praktiken. Det känns som att det var tur i oturen för mig att personalen var sjuk idag så att jag fick chansen att stickträna för mig själv. Tyvärr har jag stött på sköterskor som verkar anse att jag som student ska stå vid sidan av och glo medan de utför medicintekniska moment som jag både har examinerats och godkänts i.

Jag kände mig ledsen när jag gick hem. Jag är extremt rädd om det självförtroende som jag har byggt upp ute i praktiken på avdelningarna och jag vill använda all praktiktid till att utvecklas och att öva öva öva. Flera av mina klasskompisar har berättat att de känner sig helt sänkta och värdelösa som blivande sjuksköterskor bara halvvägs in i praktikperioden. DET tycker jag är värdelöst. Imorgon ska jag satsa på att styra upp min praktik så att den blir bra för mig.

Något ni kan fnissa åt är att jag råkade låsa in min nyckel i mitt skåp i omklädningsrummet. Jag fick SÅGA i en evighet och svettas innan jag kom åt mina saker.

Öppenvårdens dag ett

Tack vare min långa middagslur igår så sov jag knappt något alls i natt. Tvingade mig ur sängen när klockan ringde för att hinna gå ut och njuta av det underbara solskenet innan jag skulle till vårdcentralen. Min första dag mjukstartade med ett möte med min huvudhandledare, rundvandring i lokalerna och handslag med personalen. Jag tror att det kommer att bli bra och att jag kommer att trivas under mina tre veckor inom öppenvården. Fick dock en känsla av att jag kommer att få ligga i och driva på för att få ta hand om patienter och göra saker själv.

Jag pusslade ihop ett provisoriskt schema för den här veckan. Imorgon ska jag sitta på lab och ta prover hela dagen. Om jag hinner ska jag försöka boka in lite studiebesök här och var också.

Jag var precis så här trött i morse:




MEN IKVÄLL tar jag det bara lugnt. Jag och Ela hade soffmys som om det vore helg. Jag åt av gårdagens biopopcorn och såg skräp på teven. Det var härligt.



Ela är sur över att hon inte får smaka på popcornen. Hon fick dock en stor bit blodig lever till middag så hon ska INTE klaga.

Farsan och Sebastian

Idag hade jag tänkt städa men jag sov middag med Ela i två timmar istället. Jag använde söndagen till att tvätta, gå korta kisspromenader med Ela i snöovädret och raka benen.

Kvällen tillbringade jag på biograf med sjukskötaren Sebastian. Vi såg Farsan och hade roligt. Sebastian skrattade så han fick kramp i magen och började gråta och jag skrattade så jag nästan kissade på mig.



Sebastian skjutsade hem mig i sin mormors pyttelilla och urgulliga bil.

Imorgon börjar jag min praktik på Sävja vårdcentral. Det blir bra. Det blir micket, micket bra.

Återhämtning

Veckan har gått hårt åt mina krafter och efter att ha gått till sängs tidigare än min mormor igår så sov jag i exakt sjutton timmar. Önskar att jag kunde säga att jag känner mig som en ny människa, men nu är jag istället alldeles mosig i huvudet. Förutom en kort sväng till ICA har jag varit hemma hela dagen. Solen har strålat och asfalten är på många ställen både bar och torr. Jag och Ela har strosat och jag har blundat mot solen. Längtar efter att sitta på balkongen i kvällssolen och bara blunda och njuta.

Ikväll lördagsmyste jag och Ela i soffan. Ela somnade som vanligt. Jag tycker att det ser så skönt ut när hon ligger och sover. Det är snart dags att krypa ner under täcket igen.

Avslut

Idag gjorde jag mitt sista pass på 96D. Avslutade med en timmes övertid, ordentlig värk i vristerna och en väldigt fin kommentar på den värdefulla slutbedömningsblanketten. Kändes tråkigt att det var min sista dag idag.

Jag är otroligt trött nu så fredagskvällen kommer inte att bestå av något annat än mysemys och gullegull med Ela, ett långt varmt bad med min roman och ett väldigt tidigt sänggående.

Jag önskar er en piggare (och trevligare) fredagskväll.

Stick mig!

Efter två pass på förlossningen kändes det lite tråkigt att gå tillbaka till de sjuka graviditeterna på 96D. Dagen blev lite rörig eftersom vi hade seminarium med vår kliniska adjunkt Christine Rubertsson på förmiddagen och jag inte riktigt hann sätta mig in i patienterna. Istället för att jobba på avdelningen lät jag en klasskompis öva på att sätta PVK på mig. Hon var lite nervös över att göra det så jag tvingade henne att sätta en på vardera handen på mig och det fixade hon galant. Sen lärde jag henne att ta Hb-prover och även detta gjorde hon riktigt skickligt. Lite trist för mig dock då mitt Hb ligger för lågt. Mamma tyckte att jag skulle äta lever själv istället för att ge den till Ela.



Jag är glad över att jag har haft sådan tur med alla handledare jag haft på de olika avdelningarna jag har varit på. Jag ser fram emot att börja handleda jag med. Åh vad allt känns roligt när man är ute på praktik!

...fast jag är trött. Så otroligt trött. Och kroppen värker. Jag är inte van att skena omkring i korridorerna. Det är inte klokt vad man blir känslig i ben och fötter när man suttit i skolbänken ett tag. Och hungrig! Man gör av med betydligt mer energi och kan ibland inte tänka på annat än mat och socker. Eller jo, sömn förstås.

JO, jag klarade psykiatritentan!

Godnatt.

Gossebarn

Jag fick det stora nöjet och lyckan att uppleva en andra förlossning bara tre timmar efter att jag gått på mitt pass i morse. Även idag fick jag se en pojke födas. Vid den här förlossningen fanns en partner närvarande. Det var väldigt fint att se hur de samarbetade och stöttade varandra. Mamman fick det väldigt tufft ett tag när barnets fosterljud låg illa till på tok för länge och en förlossningsläkare fick komma och dra barnet med sugklocka. Jag blev väldigt förtjust i mamman och ser verkligen fram emot att besöka henne och barnet imorgon.

Den andra blivande mamman jag träffade tackade vänligt med bestämt nej till att ha en student närvarande, men ändrade sig sedan för att hon tyckte att jag gav "ett mycket KOMPETENT intryck." Gissa om jag svävade på moln och kände mig lagom mallig inombords resten av dagen... Jag kände verkligen sann glädje när jag fick barnmorskans förtroende att ensam coacha kvinnan genom värkarbetet med peppning, andningsövningar, lägesändringar och lustgas. Härlig känsla.

Jag är så otroligt nöjd med mina pass på förlossningen. Jag tycker att det har varit enormt fantastiskt att de tre kvinnorna jag mött har velat förlita sig på mig och min kunskap trots att jag själv aldrig fött barn. Verkligen modigt! Jag gjorde en timme övertid idag också men sen var jag bara tvungen att tacka för mig och knata hemåt. Fötterna och vristerna värkte så jag höll på att få spader.

Jo, en helt annan men också ganska rolig sak var att jag fick en applåd av mina medresenärer på bussen när jag vrålade åt busschauffören att han för bövelen får tänka på hur han kör för att folk som tvingades stå höll på att ramla och bryta lårbenen. När applåderna lagt sig bromsade chauffören in överdrivet försiktigt samtidigt som han stirrade en aning hatiskt på mig i backspegeln.

Jag tröstar mig med min favoritglass och mår så oförskämt gott i själen att det känns som att hela mitt inre är ett enda småleende som bara myser och myser och myser.



PS. Efter att jag fotat glassen (för att visa er) tog jag självklart fram chokladtuben (som jag inte brytt mig om att skruva tillbaka korken på) och fullkomligt dränkte glassen i chokladsås. Som vanligt. DS.

PS2. Tack för era kommentarer, ni gör mig glad! DS2.

PS3. Jag längtar fortfarande efter mamma. DS3.

Mitt första barn!

Idag fick jag äntligen vara med om min första förlossning! Glad och förväntansfull till bristningsgränsen trippade jag in på förlossningsavdelningen i förmiddags. Som jag har längtat efter detta!

Jag blev tilldelad en handledare som lät mig ta plats på förlossningssalen och medverka i det mesta som hände. Mitt under utdrivningsfasen lämnade hon till och med salen en stund och då fick jag verkligen leka barnmorska. Känslan när jag kunde känna barnets huvud var obeskrivlig. Det kändes nästan overkligt.

Kvinnan som födde var alldeles otroligt stark och imponerande. Hon var själv förvånad över sin prestation. Jag är så makalöst fascinerad över vilken våldsam urkraft kvinnor bär på. Något som fyllde mig med lycka var att upptäcka att jag genom att berömma henne, visa omtanke och peppa kunde motivera henne att kämpa vidare. Jag! Jag kände faktiskt att tron på mig själv sakta men säkert började återvända inne på den där salen.

Min första barn var en frisk och stark pojke. När han äntligen kom ut började tårarna spruta på mig. Skrattande och gråtande beundrade vi den lilla. Mamman tackade mig efteråt och sa att hon tyckte att jag hade hjälpt henne på ett väldigt personligt och fint sätt. Hennes ord värmde verkligen och tårarna var nära att börja spruta på nytt.

Tänk att få uppleva detta varje dag! Vilken känsla! Jag ska krypa ner under täcket och sova några timmar nu, och förhoppningsvis får jag vara med och välkomna ännu ett barn imorgon. Och fler ändå, i framtiden.

En uppmuntrande dag på 96D

Hör och häpna, men idag VAR en bra dag! Jag har sett sårvätska spruta ur ett sår från ett kejsarsnitt med ett sådant högt tryck att det var nära att blaska ända upp i taket. Jag hade plastförkläde och handskar men fick kasta mig undan med ett förskräckt HJÄLP. Efteråt skrattade både patienten och jag väldigt gott. En annan rolig sak var att jag fick springa runt med stickvagnen och ta en massa prover. Blev glad när jag lyckades sticka en mörkhyad kvinna vars kärl var snudd på osynliga.

Jag pratade med en kvinna vars båda söner hade dött. Sedan hade hon tvingats föda dem.

Och jag smekte kinden och det fjuniga håret på den lilla flickan.

Sedan skyndade jag mig att ta kontroller på en patient som insjuknat i preeklampsi, jagade fatt på en läkare och kände mig lite sjuksköterskeaktig igen. Jag kände mig glad när jag lämnade avdelningen efter en timmes övertid.

Så här otroligt eleganta är Akademiska sjukhusets arbetsdräkter:



För att pigga till uniformen lite försöker jag vara lite vild och galen och har byxorna instoppade i strumporna. Flera patienter har sagt till mig att de tycker att jag ser ärtig ut när jag kommer in på salarna i min säregna mundering. När jag jobbar har jag alltid ett par dyra, sköna och gräsligt fula arbetssandaler på mig (tillsammans med stödstrumpor FÖRSTÅS), men jag tycker att jag under min korta praktik har råd att slita på fötter och höfter i skor av något gulligare modell. När jag har min psykplacering ska jag byta ut mina svarta strumpor mot något mer färgglatt. Om jag känner mig riktigt vågad kanske jag till och med drar något mönstrat över fötterna.

En alldeles vanlig söndag

Idag har varit en alldeles vanlig söndag hela dagen. Jag började dagen med att sitta i köket och titta ut på den soliga snön medan jag drack mitt morgonkaffe. Sedan söndagsbadade jag. Jag gjorde en hårinpackning och läste i en bok som ska handla om meningen med livet men jag har inte kommit så långt än.

När Ela vaknade bylsade jag på mig kläder och gick till skogs. Vädret var underbart, inte alls som vanligt söndagsväder, och både jag och Ela blev lite skuttiga. Jag försökte slappna av och känna lugnet i skogen. Det har varit skönt att göra ingenting i helgen.



Eftermiddagen ägnade jag åt att laga mat inför den kommande veckan. Jag kommer att ha fullt upp och då är det skönt att slippa laga mat tycker jag. Jag äter alltid ett mål lagad mat om dagen, och det äter jag oftast till lunch. Till kvällen äter jag för det mesta fil, frukt och eventuellt en hårdbrödmacka med kaviar. När jag har slut på glassen alltså.

I veckan ska jag äta köttfärsfyllda cannelloni som jag gratinerat i ostsås, köttfärssås, lasagne och, för att inte föräta mig på köttfärs, kyckling och ris.



Det här är ett av mina radarpar i köket. Man kan alltid lita på dem:

Lördagsljus

Efter en natt fylld av mardrömmar, hostattacker och tankar sov både jag och Ela till klockan tolv idag. Tänkte åka och lördagsfika på Norrlands nation men valde bort det för att kunna ta ett långt bad och en lång skogspromenad medan det var sol. Det var skönt och jag började må bättre där ute i skogen. Min hals är fortfarande svullen och slemfylld av den här irriterande förkylningen och jag är extremt trött.

Ikväll har vi haft soffmys och sett melodifestivalen. Jag tände ljus och åt godis. Mysigt men lite ensamt. Känner mig ledsen och uppgiven ikväll och skulle helst av allt vilja vara hemma hos mamma. Ska krypa ner under täcket och försöka sova ordentligt i natt. Sen hoppas jag att jag får vara med om många roliga och glädjefyllda saker på praktiken nästa vecka. Känner mig inte i form för att klara av att hantera tragik av dessa oerhörda mått.



Den här ljuslyktan har jag fått av Lise. Den hänger i mitt köksfönster.



Kommer ni ihåg min ande i lampan? Den fungerar inte, jag har försökt hur många gånger som helst. Men fin är den.



Ela tittade också på Melodifestivalen. Jag tyckte att det verkade som att hon gillade det.



...men det gjorde hon förstås inte.

Maktlösheten på baksidan

Idag satt jag med ett barn i famnen och tänkte att det här barnet kommer jag att minnas så länge jag lever. Jag såg ner på hennes ljuvliga lilla ansikte och önskade att hon vore min. Jag skulle tagit henne till mig och gett henne allt det som är hennes självklara rätt.

Det finns så mycket mer än bara glädje. Baksidan är ibland så plågsam och fylld av sorg att jag inte förstår hur man ska orka.

BB på väg

Idag kände jag mig äntligen tillräckligt frisk för att åka iväg och praktisera. Vi få och lyckliga sjuksköterskestudenter som får göra vår verksamhetsförlagda utbildning inom obstetrik har förutom bonusen att få göra två pass på förlossningen även förmånen att få en dag med BB på väg.

I dessa moderna tider när de nyblivna föräldrarna får gå hem från förlossningen/BB redan inom tolv timmar blir det alltmer vanligt att barnmorskan gör hembesök. Barnmorskan jag åkte med idag hade jobbat på BB på väg ända sedan starten för 20 år sedan. Det var en väldigt speciell känsla att göra hembesök tyckte jag. Det kändes bra att möta patienterna i deras hemmiljö. Det som kändes lite konstigt var att inte ha de vita sjukhuskläderna på sig. Kläderna som bara genom att sitta på kroppen får patienterna att hysa en slags respekt för en och lita på varje ord man säger. Alla borde göra hembesök då och då tycker jag. Förtroendet sitter inte i kläderna, och det kan nog vara väldigt bra att påminnas om att varje patient faktiskt är en människa. Och vi också.



Bebisarna var såklart urgulliga och hur gosiga som helst. Alldeles varma och ludna med pannorna bekymrat rynkade över vår tråkiga behandling. Jag ville helst ta med dem hem. Dagen gick snabbt men klockan ett orkade jag inte mer. Jag hade blivit hängigare och hängigare under dagen och när snoret började välla fram igen tog jag mitt pick och pack och åkte hem. Väl hemma la jag mig i sängen och sov tre timmar i sträck. Vaknade av en hemsk hostattack som tvingade mig upp ur sängen. Nu är jag trött på att vara sjuk. Ska äta en sen middag och sedan bädda ner mig igen. Imorgon har jag ett dagpass på specialistmödravården och jag ska dit om det så blir det sista jag gör.