Jag önskde att kardiologen skulle skratta och säga att blåsljudet jag hör när jag lyssnar på Elas hjärta i själva verket är helt normala hjärtslag. Vi tillbringade flera timmar på djursjukhuset och efter auskultation, ultraljud, ekg, blodtrycksmätning och blodprovstagning fick Ela diagnosen trött mitralis- OCH tricuspidalisklaff samt sinusarytmi. Det fasansfulla i kombination med min egen ohälsa tömde mig på kraft och livsglädje. Livet känns så skört nu.
Ela tigger nachochips från sopkorgen hemma hos mamma, men sopor är det inte tal om att hon ska äta. Ela varierar sig just nu mellan nötlever, kycklinglever som jag kokat i blod, ägg och blodpudding. Ibland får hon lite av varje, som ett litet skrovmål. Men veterinären sa att det inte spelar någon roll vad jag gör. Det finns inget jag kan göra för att bromsa sjukdomsförloppet. Fast det känns ändå bra att hon får äta gott den tid hon har kvar. Älskade, älskade hund.
måndag 18 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar