Hjärta och liv

Igår var jag med om ett hjärtstopp på HIA. Jag hade själv varit inne på salen och skojat med patienten ifråga bara tre-fyra minuter innan hjärtat sa stopp och belägg och patienten föll i golvet. När hjärtlarmet gick så rusade vi alla direkt till salen. Jag och Lise tog rygg mot en vägg och tittade på medan sköterskorna och läkarna utförde HLR och defibrillerade patienten. Jag trodde att det var kört, men efter vad som kändes som en evighet började patienten så sakteliga återvända. Jag, Lise, min handledare och en läkare sprang med patienten (i säng) genom de långa sjukhuskorridorerna för att ta oss till röntgen där man under stor dramatik utförde en kranskärlsröntgen. Patienten hade drabbats av en akut hjärtinfarkt.

I övrigt hade jag en ganska lugn kväll på avdelningen med mycket pyssel och rara patienter.

Ela har ett förfärligt flås så jag har lyssnat lite på hennes hjärta. Jag tyckte mig höra ett blåsljud. Då, i just den sekunden kändes det som att mitt hjärta frös till is. Och svetten trängde fram som en forsande vårflod eller hur man så vackert brukar säga. Igår tog jag mitt stetoskop och gick för att lyssna på grannens lilla hundhjärta. Det lät ganska likadant så nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Ska leta upp ytterligare en hundstackare att undersöka och jämföra med. Sen får vi göra ett besök hos veterinären. Jag önskar att mamma var här.

Nåja. Nu ska jag iväg för att göra min fjärde HIA-kväll den här veckan. Jag har bytt och trixat med schemat så att inte Ela ska behöva vara ensam så mycket. Min älskade Ela.