Han ville bara lära mig lite vett.
Hon kan aldrig glömma den dova dunsen från när huvudet träffade sovrumsväggen. Aldrig glömma känslan av hans knutna näve mot käken. Hon lät tungan glida över läpparna. Kände blodsmaken. Såg hans hårda stånd och upphetsningen i hans blick. Jag älskar när du gör motstånd, sa han.
Och det gjorde han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch... Linda, jag blir helt tårögd.
SvaraRaderaKan nog aldrig förstå helt den känslan du måste ha av de hemskheter du gått igenom..
Du är en sådan fin människa, och du förtjänar att ha en underbart snäll pojkvän som bara vill rå om dig.
Du är så otroligt stark som orkar skriva om det här!
Kram!