Nu tar vi valborg.

NÅGOT väcker mig varje morgon klockan sex. Det spelar ingen roll vilken tid jag somnar på kvällen, det är samma visa varje morgon ändå. Nåja, idag hade jag tidig tvättid på morgonschemat så då var det ju bara bra att jag vaknade i tid.

Min bror och hans flickvän har ockuperat mitt vardagsrum med resväskor, datorer, en säng och snusdosor. Jag är väldigt glad över det, och trots att jag hade svårt att somna inatt då teven stod på är jag glad att det är lite liv här igen. Ja, förutom jag och Ela. Snart kommer Anna och Minou Ivy på picknicklunch och valborgsfirande, och ikväll, ikväll kommer mitt sista besök. Det är jag också väldigt glad över.

Vad händer i sängen?

I natt drömde jag att jag jobbade som ambulanssjuksköterska. Jag kände mig ganska häftig där jag satt i min ambulans, även fast det inte var jag som körde. Jag tror att det var han ambulans-Janne, men jag är inte helt säker. Plötsligt befann vi oss mitt i en stor olycksscen. Vi stod i entrén till ett flervåningshus proppfullt med skadade människor. Jag kände mig inte så häftig längre. Ambulans-Janne sa till mig att rädda de fyra första våningarna. Jag fick två par handskar, en blodtrycksmanchett, en saturationsmätare, en ficklampa och en termometer. Sen försvann han. Jag ville lämna huset och springa hem, där fanns så många svårt skadade människor att jag inte visste var jag skulle börja. Ja, i drömmen hade jag förstås inget val, det var bara att dra på sig handskarna och stega in i det första rummet. Gud, drömmen kändes så verklig, jag kan fortfarande minnas hur många av människorna såg ut och vad de hade för kläder på sig, hur tyget kändes. De allra flesta hade blåsor och sår i ansiktet och på händerna, jag kunde inte förstå varför. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt och hur de kunnat bli så skadade. Jag försökte få kontakt med dem, jag gick runt och ropade och pratade, säkrade fria luftvägar, kämpade mot min egen panik. Vad skulle jag göra? Jag försökte organisera mitt arbete, jag tog dem en och en. Jag tog kontroller med de mätinstrument jag hade, men värdena jag mätte sa mig ingenting mer än att de inte var bra. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag kunde inte hjälpa en enda människa.

När jag äntligen vaknade (i ottan som vanligt) såg min säng ut så här:

Kissen om ingenting.

Jag steg upp tidigt, skrev en tenta i statistik, handlade mat, åkte hem, åt lunch, traskade, läste, åt middag, traskade, läste, och nu sitter jag här och skriver det här. Tyvärr har jag inte ens en bild att bjuda på idag, jag kan bara dela med mig av min oförskämt intressanta dag.

Vi går på promenad.

Idag har jag traskat och läst, traskat och läst. Jag är fortfarande ganska inne i läsandet så jag lämnar inte många rader idag heller. Jag delar dock med mig av två bilder från kvällspromenaden. Solen sken fortfarande och björkarna slår ut, och njuter. Det gör jag också.



På andra sidan vägen kan man skymta hundhagen. Det var länge sedan jag var där. Det var verkligen länge sedan vi var där.

Pust och stön, sa kissen.

Vilken dag! Jag skuttade omkring i skogen (som vanligt) och sen gjorde jag inget mer. Nej jag har absolut ingenting att berätta för er idag! Suck. Eller jo, jag kan berätta lite om hur jag gör för att hålla mig i form. Jag gör det i bilder för jag orkar inte knappra på tangenterna så mycket mer idag.

Okej, här kommer det:

Först står jag på den här och svettas en stund (10 minuter).


Sen äter jag oftast soppa, sallad eller sådant här (när jag inte äter rostat bröd med apelsinmarmelad, karameller, glass, pizza, bakverk och så vidare i samma stil):

Kisse på picknick.

Jag tog tåget till Stockholm. Vi tog en Djurgårdspromenad och njöt av sommaren. Anna mådde ganska dåligt av allt pollen så hon njöt inte lika mycket som jag. Vi åt lunch på en brygga vid vattnet. En kråka kom otäckt nära oss och vår mat. Han var hungrig och ilsken så vi spottade olivkärnor åt honom. Efter maten slogs vi om en gräsplätt med en flock gräsänder. Vi rullade ut picknickfilten på högar av fågelbajs och sen låg vi i solen och hade det mysigt.

Herr Kråka:


Finn fem fel! Eller ett rätt.



I morse vaknade jag tidigt igen. Jag gick till Stordammen och blev alldeles till mig över hur vackert det var där idag. Jag blev glad av att titta och när jag vände hemåt sprang jag fort fort fort, hoppade över stenar och galopperade och skuttade om vartannat. Jag var så frisk!

När jag studsat klart åkte jag till stan och hade picknick med Alfrida och Anna. Det var sommar och vi åt jordgubbar. Ela var också med men hon fick inte smaka så mycket som en smula.



Efter picknicken köpte jag mer jordgubbar och picknickade en gång till. Det var lika gott men dock inte särskilt långvarigt. Och när jag kom hem var jag fortfarande kaffesugen.

Väx upp!

Tre krukor med jord. Jag kommer mig inte riktigt för med att sätta mina plantor och fröer. Imorgon, då. Då tar jag fram de gröna fingrarna och börjar påta i jorden. Jag har sett fram emot det så jag förstår inte riktigt varför det aldrig blir av. Jag ska sätta sallad, persilja, tomat, solrosor, rädisor, chili, paprika och färdigodlade penseér. Mm sen ska jag leva på persilja resten av sommaren. Om jag kommer till skott, vill säga.

Minou Ivy och katten.

Imorgon ska jag träffa Minou Ivy igen! Sist hon hälsade på åt hon på mitt ansikte.

Först satt hon på min mage och laddade inför måltiden. Hon arbetar upp en rejäl dregelsats och tar sikte med blicken.


ATTACK!


Oj så trött hon blev. Hon måste vila sig lite.


Idag har jag ätit morötter och varit på det sista seminariet i pedagogikkursen. Syftet med den här kursen klarnade för mig idag (bättre sent än inte alls) och med mig tar jag Per Nordenstens strålande, vänliga leende och John Davies (kloka) ord.

Bit mig i svansen! (i huset)

Här bor jag:




Det blommar krokus kring hela huset.



Här har jag varit hela dagen idag. Jag har städat, tvättat, pysslat, läst och varit lite ledig. Jag gick till Stordammen och jag ångrade att jag inte hade kameran med mig för den var alldeles stilla och spegelblank. Förutom att jag har gjort i ordning en liten källsortering under diskbänken och varit farligt nära att föräta mig på sparris så har jag inte gjort mer än så idag. Eller jo, jag har fotograferat mitt hus.

En Stordamm, varsego,

Idag har mina ben gjort ont men jag lovade ju en bild på Stordammen så jag fick vackert traska dit ändå. Tyvärr hade solen gått i moln för dagen så det såg inte alls lika fint ut där ute idag. Nåja, det kommer fler dagar och jag går dit ganska ofta. Sällskap efterlyses! Sällskap, kaffe och kanelbullar efterlyses!




Två (förälskade) änder.



Jag hittade ett litet vattenfall i miniatyr också:



På vägen hem genom skogen såg jag en stor platt sten. Den får tjäna som min gravsten tänkte jag, och berättade för Minous mamma var stenen ligger någonstans. För tänk om jag kolavippar och så måste min mamma hosta upp en hel förmögenhet på en STEN. Vilket slöseri. Vidare talade jag om för mamman att det räcker gott för mig om jag får ett par plastpelargonier på graven, fast sen ändrade jag mig för lite blommor kan jag väl ändå få?

Det är lätt som en plätt att planera början och slut, det har det alltid varit, men allt däremellan var väl ändå bra trassligt.

Vet ni hur ni vill ha det?

Katt på vandring.

Efter dagens tröttsamma PM-skrivning promenerade jag in till stan och gjorde lite ärenden jag skjutit upp lite för länge. Mycket skönt att kunna stryka ett par saker från listan över saker att göra. Handlingslistan strök jag igår (oj, nu kom jag att tänka på mitt ex som jämt rättade mig när jag sa handlingslista. Ja för det heter faktiskt inköpslista och inte handlingslista, nej för handling är något man gör). Suck. Det var så mycket jag saknade känsla för. Sen tappade jag känseln helt.

Med begynnande benhinneinflammation är känseln tillbaka igen, men mina fötter bara vägrar att vara stilla. Jag kan inte sluta gå. Det blir för mycket för Ela så hon får stanna hemma (stackars Ela!). Idag gick jag längs en porlande bäck i skogen. Solen sken men det var inte särskilt varmt. Jag vill inte gå här ensam, tänkte jag. Och sen: Kom och ta mig!

Jag såg en fin Stordamm men jag hade inte kameran med mig. Kanske kan jag ta en bild imorgon och lägga upp, eller är det fusk?

Kisse, olyckshund och lillebror.

I morse vaknade jag ute på landet. Jag kokade kaffe och duschade. Sen började dagen. Jag har handlat mat åt mig och blomlådor till min salladsodling. När jag stuvat in maten i kylen åkte vi runt på lägenhetsvisningar och jag var så glad att min bror ska flytta hit till Uppsala. Ela satt i bilen och väntade. Det gjorde den nyinköpta fodersäcken också. Medan vi tittade på den första lägenheten hann hyndan bryta sig in i säcken och närapå äta ihjäl sig. Då torrfoder suger i sig all vätska som kommer i dess väg fick vi skynda oss till närmsta mack för att tigga till oss vatten. Ela drack och drack, och nu ska jag låta henne svälta igen.



Själv ska jag grilla nötkött, kycklingkött och majskolvar. Jag såg en prinsesstubbe i kylen och nu håller jag tummen för att den åker fram på middagsbordet den med. Jag går ner två hekto om dagen, jag behöver lite stubbe.

Och så behöver jag hångla.

Klättra, klättra, lilla katt.

Vi gick till Värmlands och drack oss berusade på billigt vin. Biologen kom och gjorde oss (mig) sällskap. Jag var en glad tonåring tills jag blev tant i verkligheten igen. Tack gode gud för Göteborg (Hannah), och tack gode gud för rå blomkål.

Mitt ord för dagen: Hälsa
Och även: Avgrund

En ljusglimt eller guldklimp, eller bebisunge.

Anna och Minou Ivy kom och hälsade på. Vi gick på knagglig skogsvandring med barnvagnen. Solen sken och vi ville inte riktigt gå in så vi gick till hästhagen och åt en apelsin. Och så delade vi på en halstablett som smakade lite sött. Mitt ansikte smakade sött det med, tyckte Minou (tror jag). Hon åt på mina kinder så jag blev alldeles blöt av bebisdregel. Hon är min älskling! Jag är en lyckligt lottad tant. Verkligen. Vi åt soppa till både lunch och middag. Nu skvalpar det i min mage när jag rör mig.


Ela blev lite trött när vi var ute på promenad.

Jag har bytt om till blus och skor som klackar när jag går. Ikväll ska jag låtsas att jag inte är så mycket tant som det verkar.

Hej hej min älskade vad fin du är i hum hum!
Jag vill ha dig, jag vill ha dig, jag vill ha dig!
Kom och taaaaaaaa mig!

Tryck dig mot mig, tryck dig mot mig, tryck dig mot mig, tryck dig mot mig, tryck dig mot mig!

Se Uppsala, sa katten och hunden.

Vi steg upp före fyra för att hinna dricka morgonkaffe tillsammans en sista gång. Vi satt helt tysta vid köksbordet. Det var mysigt. Sen fick jag skjuts av lillebror till flygplatsen. Jag läste Norrländskan på planet, räknade stavfel och somnade som vanligt. Jag vaknade när planet störtade (lika vanligt). Den gula bussen tog mig till Uppsala där jag bytte till den gröna bussen, numero 5 mot Sävja. Ela sov på min arm hela bussresan. Vi steg av vid ändhållplatsen och stapplade på stela ben hem. Ela fick äta och somna gott i min säng och jag fick snabbduscha och dra iväg till Döbeln för att skriva PM. Jag trodde att jag drömt att jag shoppade ett par skor när jag tog mig därifrån, men nej, de står här i hallen.



Jag tackade nej till bio och trevligt sällskap då jag tvivlade starkt på att jag skulle överleva kvällen. Istället tog jag en långpromenad, en soppaskål (mitt nya favoritord) och ett skumbad. Och nu, nu väntar denna:

Nu måste hon åka hem.

Så var det dags till slut ändå, även fast jag inte alls vill det. Hej då Spelvägen 47! Vi ses väl snart igen?

Åh lilla mamma.

Ändrade planer, sa katten.

Ela har blivit sjuk igen och jag har bokat om tågresan till en flygresa. Det är ungefär allt jag gjort idag. Imorgon ska jag ringa till en veterinär för snart blir jag också sjuk, av oro.



Jag saknar Göteborg (Hannah). Det gör jag verkligen.

Kissen bjuder på kaffe i kopp med dopp.

Det här är min favoritkopp. Jag har bott i den idag. Solen lyste ner i den.

Glad påsk, sa hon.

Finaste påskkortet kom från Minou Ivy. Hon är söt som socker och jag avgudar henne.



Idag sken solen men ingen njöt av den. Jag rev sönder ett par byxor på en spik när jag skulle klättra över staketet på baksidan av huset. Det gjorde ont, och ännu lite mer ont gjorde det när jag handlöst brakade ner i snön med huvudet före. Sedan gick resten av dagen ungefär i samma stil. Allt blev upp och ner och bak och fram. Tre av fyra grät och inte fick jag något läsande gjort idag heller. Suck. Nåja, nu har jag lagat mina byxor och mamma har ställt fram en stor skål med glass och strössel åt mig. Och jag har redan nya stigar.

Kissen protesterar lite till.

Ja för ja, jag gjorde det! Äntligen och inte en dag för sent. Jag vägrade den vidriga påskmaten. Medan mamma skar upp pastejerna och den sladdriga aladåben handlade jag mat som man faktiskt kan äta. Operadrottningen var rasande men det brydde jag mig inte ett jota om. Min mat var god och jag behövde för en gångs skull inte sitta och se på hur folk vräker i sig äcklig mat medan jag själv sitter och kämpar med varenda tugga. Min mat var god och den kommer igen lika god till nästa påsk.



Gissa köttet?

Kissemissekissekiss.

Idag är jag trött trött trött. Just när jag skulle till att somna ringde biologen och han lyckades stimulera mitt vakenhetscentrum så till den milda grad att inte ens den röda boken kunde få mig att bli sömnig igen. Jag måste dock ha somnat till slut ändå, för jag blev väckt av Ela som promt måste ut på stört så hon kunde fortsätta projekt sprutlackering av uppfarten. Stackars Ela. Stackars mig. Jag ska prova med att bälja i mig en kanna kaffe och läsa gårdagens tidning. Då jag bara bläddrade igenom tidningen oförlåtligt slarvigt igår lyckades jag missa reportaget om Pia-Maria Holmgren, min gamla klasskamrat. Hon tävlar om att vara med i Liet Lavlut, minoritetsspråkens sångfestival. På lördag sjunger hon i samernas melodifestival. Hon är häftig och jag beundrar henne mycket. När jag kände henne hade hon två småbarn, pluggade på heltid, spelade hockey och sjöng i kör. På somrarna skötte hon renarna uppe i de norska fjällen. Hon sjöng Ulf Lundells Kärleken förde oss samman och jag frågade om hon ville sjunga den när jag gifter mig. Det ville hon, fast idag har jag en annan favoritbröllopssång. Hon får gärna sjunga den.

Angående mitt sommarjobb så JA, jag blir kvar i Uppsala över sommaren. Jag undrar hur många vi blir i sommar. Hur många blir vi i sommar?


Vi tjuvstartade med sommaren och åt varma smultron och jordgubbar från mammas trädgårdsland.

Vad gör katten?

Idag har jag duschat tills min kropp blev röd, kokat gröt, ätit gröt, kokat kaffe, druckit kaffe, bläddrat i NSD utan att läsa ett ord, kokat fisk och ris till Ela, träffat mina båda bröder, pratat i telefon, fått klart med jobb för sommaren, vickat på baken till en radiolåt så kjolen åkte upp i armhålorna, filat fötterna, målat naglarna, promenerat runt kvarteret ungefär hundra gånger, torkat hundbajs, duschat Ela, torkat Ela, tyckt synd om Ela och oroat mig för Ela. Mitt hjärtegull. Nu sover hon och jag ska knåpa ihop ett PM på en alldeles för liten dator. Utanför huset snöar det stora flingor och allt är vitt.


Tangenterna är så små att mina fingrar snubblar och stavar fel hela tiden.

Kissen protesterar!

Dag tre stod den stora demonstrationen på schemat. För en tid sedan bestod alliansen i Boden av M, C, FP, V, MP och NS (Norrbottens sjukvårdsparti). Semesterfrågan kom upp när socialchefen la fram ett sparförslag på 2.6 miljoner som gick ut på att göra om socialförvaltningens två semesterperider till tre (juni, juli och augusti). Bodensarna upprördes till max över det idiotiska förslaget (ja vem vill ha semester i juni här uppe? Tjälen har ju knappast gått ur backen ens.) och klagoropen uppmärksammades av vänsterpartiets Bosse Strömbäck som röstade ner dumheten. Stackars Bosse, och även MP, blev utslängda med huvudet före för att ge plats åt KD . Faxmeddelandet som med fet stil talade om att de två semesterperioderna gått segrande ur den politiska striden hann knappt nå ut till socialförvaltningens olika enheter förrän beslutet revs upp. Därav demonstrationen på Bodens medborgarplats igår. Omröstningen äger rum i den heliga salen i Bodens stadshus idag klockan 13. Vi håller tummen och andan.

Personal från Björkens servicehus och hemtjänst strålar samman för att stå enade vid fronten.


Ett sjukvårdsbiträde och en påskkärring. Likheten är slående, visst?

Katten påskhandlar.

Vi vaknade till vidrig operasång efter en hel natts sömn. Mamma satt bekvämt tillbakalutad i sin tron i biblioteket och gjorde sitt bästa för att ta samma höga toner som den otäcka operasångerskan. Mamma lät otäckare. Hujedamej och suck. Operadrottningen blev överlycklig när jag och Ela trötta lufsade ut från mitt gamla flickrum. Ela blev rastad och jag blev beordrad att svira om till klänning. Jajemän, för här skulle det minsann handlas påskmat på ICA Kvantum och av någon anledning (jag missade den) krävde uppdraget klänning. Suck igen. Nåja, som den goda dotter jag är gjorde jag min kära mor till viljes, och iklädd något som i det närmaste liknade en riktig party-outfit sprang jag omkring bland hyllorna på ICA och hoppades att inte springa på någon jag känner. Mamma var förtjust och tyckte att vi hade det SÅ trevligt. Jag svettades.

Nåja, när maten äntligen var inpackad i bilen åkte vi till Hedströms trädgård för att handla jord. Jag hittade persilje- och salladsfröer som trädgårdshandlaren bjöd mig på. Jag hoppas att det berodde lite på klänningen och allt krimskrams. Det var förresten en mysig trädgård. Vi gick omkring inne i växthusen och låtsades att det var sommar.



När vi (äntligen) kom hem till mamma igen fick Ela sin första portion mat på tre dagar. Det bjöds på kokt torsk och ris. Ela såg ut som världens lyckligaste hund.

Här är världens lyckligaste hund tillsammans med världens bästa lillebror!

Jag är ledig nu, sa katten.

Natten blev mer eller mindre sömnlös då Elas magsjuka vägrade ge med sig. Jag hann knappt somna om förrän jag blev väckt av en hund som desperat måste ut på gården igen. Upp ur sängen, på med kläder, ut i snön. Väl ute fick jag stå och titta på min stackars hund som snurrade runt, runt, runt och och blev geggig, geggig, geggig. Varje toalettbesök krävde en dusch och vi tyckte att det var lika jobbigt båda två. Suck.
Natten försvann och till slut var det lika bra att vi steg upp och gjorde morgon. Vi hade huset för oss själva och det var skönt. Efter en iskall promenad bäddade vi ner oss bland filtar och kuddar framför kaminen. Jag somnade och sov tills kaffet var klart. Kaffedoften blandades med doften av rostat bröd, och jag åt mig mätt bredvid min hungriga hund medan brasan sprakade sådär som brasor gör.

Den här gången stannar jag ett tag.

Kissen gömmer sig lite till.

Jäs, vi packade väskorna igen och drog norrut. Ja, och nu ska jag sätta mig i en snögrop och bli brun (röd?). Det är ungefär allt som händer idag. Kanske får jag något vettigt gjort här uppe, eller inte. Jo, jag lyckades få ett par fina bilder från min fönsterplats:

Stackars Ela är magsjuk och tyckte att det var jobbigt att resa.

Kissen föll för sjön.

Jag älskar skogen, ni får förlåta mig om ni inte gör det (eller sluta läsa min blogg). Vi gick till Stordammen och såg ut över den frusna sjön som egentligen inte alls är någon sjö. Suck, jag gillar att tänka på den som en sjö. Där ute är allt lugn och ro.

Katt <3 Hund

Vi gick ut i skogen och tränade oss i att sitta och se dum ut. Det var lite svårt när fjärilarna flaxade förbi, men vi stålsatte oss och satt kvar så fint så.


När vi blev trötta på att sitta strosade vi bara omkring som vi ville. Det tyckte vi om.

Kissen kom i kläm.

Igår. Jag klämdes fast mellan bussdörrarna när jag sträckte mig in i bussen för att norpa åt mig vantarna som min klasskamrat tappat på golvet. Vad i hela friden, tänkte jag när dörrarna stängdes på vardera sida om mitt vänstra smalben. Jag gjorde ett smått pinsamt pladask på det äckligt smutsiga bussgolvet och när jag hörde hur dörrarna stånkade och pustade och stönade trodde jag att det var klippt. Det gjorde förbenat ont och jag ville vråla som en hel karl, men det gjorde jag (såklart) inte. Nej men jag lyckades pipa fram ett flickigt litet Ursäkta mig... Jag sitter fast här jag. Hjälp. Det var (såklart) ingen som kom till min undsättning (eller jo, min klasskamrat, men hon gjorde inte mycket nytta där hon stod utanför bussen med mitt vänstra ben och skrek och gormade på bussdörrarna). Nåja, till slut lyckades jag bända upp dörrjävlarna och kasta (hasa?) mig ut på trottoaren. Suck. Jag klarade mig utan varken benbrott eller klämskada, och med gråten i halsen gapskrattade jag mig genom hela jävla dagen.

Katt på alla plan, även i det blå.

Vad är du tacksam för?