Vad händer i sängen?

I natt drömde jag att jag jobbade som ambulanssjuksköterska. Jag kände mig ganska häftig där jag satt i min ambulans, även fast det inte var jag som körde. Jag tror att det var han ambulans-Janne, men jag är inte helt säker. Plötsligt befann vi oss mitt i en stor olycksscen. Vi stod i entrén till ett flervåningshus proppfullt med skadade människor. Jag kände mig inte så häftig längre. Ambulans-Janne sa till mig att rädda de fyra första våningarna. Jag fick två par handskar, en blodtrycksmanchett, en saturationsmätare, en ficklampa och en termometer. Sen försvann han. Jag ville lämna huset och springa hem, där fanns så många svårt skadade människor att jag inte visste var jag skulle börja. Ja, i drömmen hade jag förstås inget val, det var bara att dra på sig handskarna och stega in i det första rummet. Gud, drömmen kändes så verklig, jag kan fortfarande minnas hur många av människorna såg ut och vad de hade för kläder på sig, hur tyget kändes. De allra flesta hade blåsor och sår i ansiktet och på händerna, jag kunde inte förstå varför. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt och hur de kunnat bli så skadade. Jag försökte få kontakt med dem, jag gick runt och ropade och pratade, säkrade fria luftvägar, kämpade mot min egen panik. Vad skulle jag göra? Jag försökte organisera mitt arbete, jag tog dem en och en. Jag tog kontroller med de mätinstrument jag hade, men värdena jag mätte sa mig ingenting mer än att de inte var bra. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag kunde inte hjälpa en enda människa.

När jag äntligen vaknade (i ottan som vanligt) såg min säng ut så här: