Idag promenerade jag förbi Svandammen fyra gånger på min väg till och från sjukhuset. Tycker att det ser så mysigt ut när gamla farbröder står där och slänger bröd till änderna. Samtidigt blir jag jämt så sorgsen när jag ser fåglarna kura som små bollar för att hålla värmen. Antagligen fryser de inte, men det ser verkligen ut så och jag vill bara ta med dem alla hem.
En annan sak med dammen som gör mig sorgsen är den ståtlige svanen Alexander. Han är så vacker men ser verkligen ensam ut. Alexander är singel precis som jag, och jag hoppas och önskar att Uppsala kommun kunde vaska fram en livspartner åt honom. Jag menar, vem vill vara ensam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar