Nytt år

Anna kom och fikade vaniljdrömmar vid köksbordet. Nu är det bara jag här. Jag har lassat in vedträn i kaminen så jag blir varm i min pyjamas. Lagat julte. Skurit upp nötlever till Ela. Kom ihåg att släppa in henne från snön.

Sängläge under täcken med en god bok. Eller vitt vin i blodet och mingel iklädd marinblå satin och strass. Kom lust, jag har saknat dig så länge. För länge.

Ensam smärta

I min fantasi var vi alltid energikällor och glädje. Kärlek och djup vänskap.

Han har varit en värkande klump i min hals sedan jag förlorade honom för alltid.

Vänner och familj. Familj.

Jag har träffat vänner och familj, hetsätit kakor och åkt ruskigt mycket bil. Hela tiden har jag saknat honom.

Inför avfärd och avfärd

Igår skrev jag klart det sista som skulle skrivas den här terminen. Jag är ganska imponerad av mig själv att jag hann. Förutom att skriva hann jag tvätta, bädda rent i sängen, städa, diska, laga mat och äta mat, bada Ela, promenera Ela och packa inför norrlandsresan. Vi åker idag. Svårt att fatta.

Benen har vaknat till liv igen och inatt var det värre än någonsin tidigare. Hoppas den där folsyran gör nytta nu.

Sjuksköterskornas julpartey

Jag tog rast från plugget och åkte till Anders och Gunnar på julpartaj.




Jag hade lite roligt med Elisabeth även fast jag var så trött att jag knappt kunde tänka. Det blev en tidig kväll och jag somnade bums när jag kom hem.

Lördagsmys på BMC

Idag har jag tillbringat dagen på BMC. Jag letade systematiska översikter och originalartiklar till min PM. Efter drygt tre timmar hade jag lyckats hitta två översikter och en originalartikel. Meningen var att jag skulle skriva om omvårdnadsåtgärder vid klåda relaterad till njurinsufficiens, men jag landade i behandling av depression hos patienter med peritonealdialys. Var det slutar får jag se. Nu åker jag på julfest hos sjukskötarna Anders och Gunnar.



Min skola är jättejättestoooor.



BMC:s korridorer är hur långa som helst. Den här korridoren är nästan en halv kilometer. Det kändes lite underligt att vistas i korridoren när den var så här ödslig och tom på folk. Vanligtvis vimlar det av folk på BMC.

Det händer något bra

Jag steg upp halv sex i morse för att hinna repetera lite leversjukdomar och promenera Ela. Jag trodde att jag började kvart över åtta men så var inte fallet. Halvvägs till stationen hoppade jag av bussen och väntade i iskyla på bussen tillbaka hem. Jag hann sova en hel timme extra, men låren var fortfarande kalla som isbitar när jag vaknade. Och jag var lika trött. Det enda jag vann på min morgonsömn var böjda ögonfransar kring mitt högra öga.

Det hände två bra saker idag. Den ena var att Elisabeth (nästan) frågade om jag vill bli sambo med henne (minus Elas spyor i Elisabeths skor). Jag tror egentligen inte att jag kommer att flytta förrän jag är färdig med utbildningen eller träffar mannen i mitt liv, mitt livs kärlek och så vidare och bla bla bla (det senaste tvivlar jag ofta på då jag av någon anledning, som varken jag eller någon annan förstår, har tutat i mig själv att jag redan har både träffat och förlorat honom).

Den andra bra saken som hände idag var att jag frågade Lise om hon skulle vilja skriva C-uppsatsen tillsammans med mig och hon sa ja! Jag har länge tänkt fråga henne men det har inte blivit av. Blev himla glad över att hon ville det. Det gäller bara att vi kommer på något som båda är intresserade av, och det tror jag att vi kommer att göra.

Det är kallt nu. Jag hade fyra tröjor under vinterjackan, tights, jeans, knästrumpor, mössa och vantar. Ändå höll jag på att frysa ihjäl. Jag ska kvällsbada och lägga mig för natten redan nu, innan klockan slagit sju. Jag har alldeles för mycket sömn att ta igen, och lyckas jag bara bli varm så kommer jag nog att somna.

Det kanske sitter i blodet

Jag tycker mig börja skönja ett samband mellan utomhuskyla, tentaplugg och återkommande näsblod.



Imorgon tentar vi osteoporos, diabetes och leversjukdomar. Godnatt.

Glädjande provsvar

Idag kom mitt provsvar med posten. Det visade att jag har brist på folsyra och behöver äta medicin för det. Imorgon ska jag springa till Apoteket och hämta ut mitt botemedel mot restless legs!

En annan sak jag har brist av är glass. Ni kan få titta på en snötyngd trädgren medan jag går in i köket och hämtar en skål. Sedan ska jag ägna resten av kvällen åt att äta glass och att skriva om könssjukdomar. Varsego:

Julen fick snö på lillebrors födelsedag

När jag vaknade i morse var hela världen vit och mjuk.





Ela blev överlycklig när hon upptäckte snön! Hon fick springa lös och luuuuukta på den...



Ela gör sig stora besvär med att välja ut den perfekta rastfläcken. Detta otroligt frustrerande beteende är särskilt charmigt tidiga, iskalla mornar när jag står och hoppar på stället för att inte frysa ihjäl.

Jag gav mig iväg ut i snövädret och skrev en tenta. När jag skrivit klart och skulle ta mig hem frös jag så jag skakade. Jag är fortfarande alldeles frusen och känner mig lite febrig. Ska nog offra kvällens plugg och bada badkar och bädda ner mig i sängen istället.

PS. Snön ÄR vit. Inte blå. DS.

Ela goes New age

Häromdagen fick jag lust att frisera Ela. Jag brukar försöka putsa hennes tassar då och då så de inte blir alltför lurviga. Den här årstiden (alla årstider) är det så blött och lerigt ute och det tar en evighet att få hennes tassar någorlunda torra och rena efter en promenad. Den här gången när jag skulle leka frisör kunde jag dock inte begränsa mig till enbart tassarna. Det var så roligt! Jag klippte magen, baken, svansen, benen och kråset på bröstet också. Sen klippte jag öronen, och se! Hon blev urgullig! Som en liten valpsing igen.



Ela förra påsken uppe i Boden. Här är hon 3 år och en stor dam.



Och se här! 4 år och en VALP igen!

Luciakonsert i Domkyrkan

Vi gick på Luciakonsert i domkyrkan idag. Det var mörkt och juligt ute. Vackert. Konserten var också väldigt vacker, i alla fall sången. Själva Lucia och hennes tärnor och stjärngossar såg jag inte så mycket av för det stod en stor stenpelare i vägen. Nästa år satsar vi på bättre platser.



När Lucia tågat klart gick vi i samlad trupp ut i den iskalla kvällen. Vi traskade ner till Café Linné och fikade mat, mackor och gofika. Och ja, julmust förstås. Det var varmt och mysigt.



Från vänster: Elisabeth, Rickard, Oscar, Lotta och Cissi. Fem rara sjuksköterskor.



En glad kines och en glad kines.

Tomt och behagligt

Jag har pluggat nästan konstant men i snigelfart de senaste dagarna. Jag har presterat halvbra texter som jag inte bryr mig om. Jag brukar ha lätt för att skriva men nu tar varje ord tid på sig.

Jag är fascinerad över hur lite jag känner just nu. Jag har aldrig varit med om att jag känt mig så likgiltig. Det måste bero på sömnbristen.



Jag gick och la mig i sängen bara för att jag inte kom på något annat att göra. Ela hade inte heller något bättre för sig så hon hoppade upp i sängen och la sig till ro på min mage och mitt bröst. Det är sällsynt att hon vill sova på mig, men oj så skönt. Hennes lilla kropp känns så varm och tung och när hon andas varmt på mig känner jag mig trygg och inte så ensam. Tror vi gör ett försök att sova för natten nu. Hoppas ni har en trevlig lördagskväll allihopa!

Överge barnet, det övergivna barnet

Aldrig är man så liten som när man är barn när man är vuxen.

Juletid, julefrid, juleskit och restless legs

Jag fick en akuttid hos en doktor på vårdcentralen idag eftersom jag inte vet hur jag ska stå ut med mina ben längre. Jag håller (milt uttryckt) på att bli galen. Tydligen kan man få restless legs av något så simpelt som järnbrist eller brist på B12. Jag fick lämna blodprover som jag nu sätter allt mitt hopp till. Måtte det vara så enkelt som att jag har järnbrist! Om inte så finns det medicin som kan hjälpa och som doktorn var pigg på att skriva ut, men det är en tråkig medicin och jag sa ifrån direkt. Med mig från vårdcentralen fick jag en packe sömntabletter (som inte hjälper det minsta när benen ligger och sparkar och rycker), en klapp på axeln och ett löfte om telefonsamtal när provsvaren kommit. Och jo, den vänlige doktorn sa också att det finns behandling att få om sömnlösheten leder till att jag blir nedstämd och isolerad. Då är det bara att höra av sig. Tack doktorn!

Vi hade tacos-knytis på skolan. Efter det skulle vi mäta fett på varandra med hjälp av en tång som klämde ihop fettet så hårt att det gjorde ont. Det var kallt i lokalen och jag kunde bara tänka på hur skönt det vore att få somna.

Vi skulle gå på Hijazz och lyssna på Birger och hans kusin som spelar ikväll, men jag drog mig ur till fördel för sömn. Nu har jag så ont i benen att jag funderar på att hoppa framför bussen eller något. Kanske borde ringa den där doktorn? Jag har tagit värktabletter, badat varmt, masserat benen, vilat med benen i högläge (ingen bra idé, för så fort jag slappnar av börjar benen rycka och spänna), skrikit i en kudde, gråtit, ringt mamma och promenerat, promenerat, promenerat. Om jag orkade skulle jag åka till Linus och be honom massera mina ben hela natten. Jag tjatar om Linus, jag vet, det är bara för att det var länge sedan det kändes så trivsamt tillsammans med någon som det gjorde med honom. Alla vill väl känna att de är viktiga för en annan människa. Och alla vill väl ha någon man kan sitta tyst med.

Förresten, glöm allt jag skrivit. Det enda jag önskar mig i jul är lugn och ro i benen. Bara det.

Juletid, julefrid, juleskit

Jag sov nattens förlorade sömntimmar efter en trevlig men inte så givande halvdag på BMC. Nu äter jag middagsfil och väntar på att Linus ska komma. Linus som räddar mig från mig själv. Jag har handlat kanelkryddat äppelvin, pepparkakor och polkagrisar. Jag vill att han ska få lite julkänsla, tror det skulle göra honom gott (och glad).

Min egen julkänsla är upplöst i ingenting. Jag vill bara att tiden ska gå tills jag kan vakna och tycka att det är skönt att andas. Under tiden kan jag skratta, leva på nöjen, göra det jag ska, göra det jag måste och uthärda. Efter regn kommer solsken, sa han.

Tankeverksamhet

Idag har jag haft mittbena och smal midja. Jag skulle plugga men jag speglade mig istället. Faktiskt, det enda "nyttiga" jag gjort idag är att spåra det stulna julpyntet. Faktiskt. Jag vet inte vart dagen tog vägen. Benen håller mig vaken om nätterna och jag blir förlamad i huvudet snart. Skönt att åka till BMC och träffa lite bra folk imorgon.

Lindring

Linus tände ljus och lagade blåbärste och plötsligt kändes allt lite bättre. Tills det började krypa och pirra i benen när jag skulle sova. Suck. Mer Linus och mindre ben, tack.

Idag äter jag tomtegröt och kanelknäcke. Jag hoppas att julen blir fin. Önskar att Anna och Minou satt under granen med mig.

Restless legs

Inatt låg jag vaken och plågades av restless legs. Det är andra gången det händer inom loppet av tre veckor och jag är livrädd att det ska bli permanent för det är verkligen grymt obehagligt. Efter en timmes sparkande i sängen steg jag upp och tog en sömntablett för att få somna ifrån eländet. Det värsta är att det fortsatte när jag vaknade imorse. Det är okej när jag står eller går men så fort jag sätter mig eller lägger mig så måste jag sparka som en idiot för att inte bli galen. Vad händer?

Linus fick mig att sluta böla igår. Det var bra för jag får så fula utslag på kinderna när jag gråter. Jag ska åka till honom snart, så snart jag svalt sista fläskkotletten. Jag utfodrar min kropp med två kotletter då den formligen skrek efter en ordentlig dos protein. Linus är vegetarian och tycker inte att man ska äta kött. Jag kanske ljuger och säger att jag ätit morötter, fast han känner säkert köttlukten om mig. Jag känner mig glad över att träffa honom idag. Linus var min första Uppsala-person. Han har hängt med mig i bakgrunden under hela tiden jag bott här, men nu var det ganska länge sedan vi sågs och vi saknar varandra.

Önskar er en trevlig lördag.

Använd till ingen nytta

Istället för att drunkna i snor och tårar går jag på bio. Sen tar vi ett glas vin och får varandra att skratta. Och förhoppningsvis glömma. Jag vill glömma.


Bion bra och vänner underbara. Kramar. Inget vin, hem för fortsatt lip och böl. Ela är varm och gosig. Tröst. Om det hjälpte.

Från morgon till kväll

Natten var i det närmaste sömnlös och morgonen kom tidigt, alldeles för tidigt. Jag hade två hundar att rasta innan jag skulle till sjukhuset för klinisk färdighetsträning. Rastningen tog tid då jag var tvungen att gå ut med hundarna en och en (ingen av dem behagade koncentrera sig nämnvärt på att uträtta sina behov när de hade varandra att svärma för). Nåja, till slut kom jag iväg och fick mig en trevlig liten lektion tillsammans med mina trevliga studiekamrater. Efter träningen på sjukhuset gick jag, Lise, Elisabeth och Birger till BMC och lunchade och pluggade hela eftermiddagen.

När jag kom hem slukade jag middagsmaten i ett nafs och sen bakade jag mjuk pepparkaka. Anna, Alfrida och Linda A kom och fikade och jäste i soffan. Ela jäste mest. Verkligen, mest.

Det var fint och skönt ikväll. Nu ska jag bädda ner mig och sova.



Jag glömde bort att plocka fram kameran ikväll, men bjuder gärna på en bild jag tog med min mobiltelefon för ett par månader sedan. Josefin och Alexandra hade födelsedagsfest.Den fina tjejen i förgrunden gör att jag gillar bilden trots att den inte är det minsta glamourös. Bilden alltså.

Boden i Norrbotten

Utsikt över vattnet från gångvägen mot M/S Bränna i Boden.

Idag har jag lärt mig allt om cancersår samt skrivit ner allt jag lärt mig. Jag har även diskat, städat, tvättat, handlat och promenerat Ela. Tråkig dag. Lång och tråkig dag. Det har blivit kallt nu. På förmiddagen var det alldeles vitt av kylan ute. Träden var vita och marken var vit. Hustaken glittrade av sol och himlen var blå. Jag kände mig så ensam att det ilade av sorg i mig. Jag måste snart få åka.

Och så du, det största av allt. Skrivet i sten och så långt bort att det snart är förlorat.

Gröna tomater mognar och blir röda tomater

Minns ni mina gröna små busktomater? Jag bäddade ner dem i ett mörkt skåp och lät dem ligga där och ruva sig mogna. Se så fina de blev! Jag åt upp de söta och goda och använde resten i en lasagne.





Grön chili blir också röd. Tyvärr upptäckte jag det för sent, när den redan skrumpnat i toppen.



Jag kan inte låta bli att fortsätta drömma, fantisera, hoppas och längta. Det är så förbenat dumt och bortkastat, jag vet jag vet jag vet, men så snart jag lyckats mota bort honom så somnar jag och då är han tillbaka igen. Jag har saknat dig. Har du saknat mig? Dumma du, det är klart att jag har, det är det enda jag gör! Min familj, min vän, min partner, älskare och lekkamrat. Om du ändå fanns kvar, om du ändå fanns här.

Åt fanders med tomater och alla andra grönsaker (frukter!), åt fanders med äckligt vidriga cancersår, åt fanders med geggig lera under skorna och tassarna, ÅT FANDERS! Måtte dagarna fram till jul gå undan nu så jag får packa min väska och sticka norrut (åt fanders).

Nu gör vi jul och ingenting annat än jul

Idag är det ett år sedan vi träffades. Hans svar har ekat i mitt huvud hela natten och hela dagen.

Jag borde ha pluggat idag men jag lyckades inte uppbåda någon energi till det. Ingen motivation heller. Så jag julpyntade. Jag har pyntat och pyntat och pyntat. Jag har till och med klätt granen. Jag tycker att jag förtjänar att ha den framme redan nu. Förra julen kom den aldrig ner från vinden. Just det, det är en plastgran. En fuskgran. Jag antar att den inte tillverkats på miljövänligt vis, men det känns ändå mycket bättre att ha en gran i plast än att slösa på levande träd. Ni som smyckar levande granar i jul borde skämmas. Om de inte står väl förankrade i sina rötter ute i skogen förstås, då är det bara trevligt med lite julpynt. Hur som helst, förra julen stannade granen nerpackad i sin trasiga kartong. Det mesta av julpyntet också. Det var tråkigt att upptäcka att julgransstjärnan, adventsljusstaken och min vita minigran i vita fjädrar inte fanns kvar bland mina julsaker. Jag ska köpa en ny stjärna imorgon.



Jag saknar julgardiner till köket så jag hängde upp mina röda panelgardiner. Till gardinkappa använde jag en bordslöpare som jag köpte på Coop för två år sedan. Jag tejpade fast den på gardinstången med hjälp av kirurgtejp. Till det lilla fönstret använde jag en tunn röd duk. Det blev juligt och jag blev nöjd. Nu saknar jag bara sällskap och pepparkakor i mitt kök.



Jag hängde upp en julig gardin i dörröppningen till vardagsrummet med hjälp av häftstift. Det blev ganska mysigt, fast svårare att pricka dörrhålet när man kastar nalle med Ela. Den gula nallen som ligger där på golvet är hennes favoritleksak. Hon fick den av Madelene Lindmark, min arbetsterapeut-kompis, på min 20-årsdag. Den är hyfsat luggsliten vid det här laget.



Läshörnan blev julfin med ett vinrött överkast. En aning bordellglansigt, men vad gör väl det.



Granen i år går i enbart guld. Jag är väldigt förälskad i den och tycker att den är otroligt vacker.

Jag har stängt för öppningen mellan köket och vardagsrummet. Det är irriterande när man ser teve och bara snabbt vill springa in i köket, men vardagsrummet känns lite mysigare och lite större nu. Jag ska hänga upp ett snyggt taveltyg på väggen efter jul, men fram tills dess får det vara juligt rött.



Den här bilden la jag upp bara för att visa en skymt av min Orbitrek platinum som jag säljer för tusen kronor på Blocket.se. Om ingen av er vill köpa den förstås.

Granriset har åkt upp på balkongräcket och nu fattas bara ljusslingan. (Nu fattas bara ljusslingan!)

Åren går och ett år har gått

Idag är det ett år sedan han steg av tåget på Uppsala station. Jag kommer aldrig att glömma hur han såg ut just då, den allra första sekunden jag såg honom. Jag kommer heller aldrig att glömma hur det kändes i mig när vi stod där på perrongen och kände på varandra för första gången.

Jag önskar att han hade stannat hos mig.

Älskade barn

Igår åkte Anna och Minou Ivy tillbaka till Stockholm. Veckan som varit har varit kaotisk och extremt påfrestande, men jag har älskat att ha dem här och jag älskar Minou så mycket att jag håller på att spricka.



Minou älskar att bada. Hon skvätter ner hela badrummet med vatten och skrattar högt.



Tuben var vår bästa vän när vi skulle göra tråkiga saker som att klä på oss eller byta blöja.



Minou är trött efter badet men urtjusig i tuppkam!



Minou och Ela är lika i det avseendet att de båda föredrar att sova på golvet.

Idag fikade jag kanelbullar med en ny person. Det var riktigt trevligt trots att jag var så trött att jag var rädd att jag skulle somna. Jag hade hoppats att mitt nya solpuder skulle få mig att se pigg och fräsch ut, men solpuder är inte i samma klass som sömn.

Ikväll slappar jag med plättar och blåbärssylt i soffan. Sådant är livet i ensamhushållet.

Lilla barn

Om någon undrar varför jag slarvar med bloggen så kan jag meddela att det är för att bebis, hund, städning, matlagning, disk, tvätt, bakning och plugg tar all tid (och energi). Jag sover inte särskilt bra i soffan heller, men det kan det vara värt. Det är mysigt att ha en vän här. Och Minou Ivy.

En vän i nöd

Jag fick oväntat besök imorse innan jag skulle åka till jobbet. En vän och en bebis, som nu ligger nerbäddade i mitt sovrum. Jag hoppas att de sover skönt och drömlöst båda två. Jag och Ela bäddar åt oss i vardagsrummet och håller vakt. Godnatt.

Lördagsmys eller lördagsplugg

Idag har jag varit flitig och ägnat nästan hela min lördag åt plugg. Jag har läst om Parkinsons i flera timmar och sen har jag suttit lite soffa i myshörnan och skissat upp vad jag ska skriva. Jag är väldigt nöjd över att kunna skriva att jag redan skrivit två fina sidor och i och med det är ungefär halvvägs i skrivmål.

Nu är jag trött i ögonen, rumpan, nacken och ryggen. Ska springa ut och kissa Ela och sen ska jag bara ta ett snabbt värmebad innan jag kryper ner i sängen, gossar in mig i täcket och somnar (förhoppningsvis). Imorgon ska jag jobba på mitt gamla jobb på Svartbäcksgården. Jag får hoppa in som resurs i några timmar bara och det passar mig alldeles utmärkt. Att tjäna lite extra pengar passar mig också alldeles utmärkt. Om jag orkar ska jag försöka skriva klart min Parkinson imorgon när jag kommer hem. Om jag orkar.

Hemmets mysiga vrå

Idag tog jag och Ela ett långt morgonmys i sängen, ett långt bad, ett långt morgonsamtal och en lång frukost. Efter frukost tog jag lång tid på mig för att göra mig fin innan jag åkte till ett: vårdcentralen och två: Willy´s. När jag kom hem igen tog jag itu med etiken.

Såhär möblerade jag med min bokhylla igår. Tidigare har den stått mot väggen fast med tiden har jag börjat avsky den där den stod. Nu gillar jag den lite igen. Tyget jag hängt upp för att dölja hyllplanen närmast väggen är en panelgardin. Jag är väl medveten om att den behöver strykas, men jag tror jag ska blunda för det ett tag i alla fall.



Bakom hyllan har jag nu en mysig liten läshörna. Jag använder min klädkammare som datarum och pluggkammare, men jag brukar oftast sitta vid köksbordet och plugga. Idag har jag suttit i min nya lässoffa och det kändes himla trevligt och bra. Och mysigt. Om jag pallrar upp en massa kuddar i soffhöret kan jag ligga där och läsa romaner och äta julgodis. Jag ska piffa till det lite med härliga gardiner och färggranna kuddar till jul. ÅH vad jag skenar! Etiken är klar och inlämnad. Anna korrekturläste och jag är fri från stressfjärilarna. För nu.

Etik-examination

Idag skulle jag skriva min etikuppgift. Jag har laddat hela förra veckan och även denna så jag tyckte nog att jag borde vara riktigt laddad för att ta mig an etiken idag. Suck. Dagen inleddes med ett av många långa telefonsamtal. Telefonsamtalet följdes av ett aldrig så långt kaffesörplande och fil-och-blåbärs-sörplande, vilket i sin tur följdes av en alldeles för lång hundpromenad. Efter promenaden var jag hungrig och tvungen att äta falska toscakakor tills jag mådde illa. Jag vilade lite framför datorn och sen när jag väl skulle sätta mig i köket för att läsa och skriva råkade jag passera vardagsrummet. Där stannade jag till och möblerade om och städade i ett par (tre) timmar. Jag kunde inte börja plugga när vardagsrummet var färdigt för då var det dags att gå ut med Ela igen. Vi stannade ute lite för länge då vi träffade en gullig hund som Ela blev kär i, så när vi kom in igen var det hög tid för middag. Och mitt (hemliga) favoritteveprogram. Suck. Teven följdes förstås av ännu ett långt telefonsamtal, som jag dock avbröt i panik. Äntligen vaknade stressfjärilarna i magen och jag såg till att läsa klart det jag behövde läsa, bestämma mig för vad jag skulle skriva om, göra en skiss över det och skriva en färdig början på uppgiften. Nu är jag äntligen klar och en bit på väg. Imorgon blir jag (förhoppningsvis) klar helt klar.

Om jag blir klar innan kvällen imorgon får jag en belöning som känns både sorglig och trevlig på samma gång. Om jag inte blir klar får jag ingenting. Eller jo, jag får ägna min fredagskväll framför datorn. Min älskade dator som är bra på nästan allt (NJA) utom att hångla.

Idag, en bra dag.

Idag var jag hemma och hade det mycket skönt hela dagen. Jag har läst, promenerat Ela, sovit middag, frossat i kakor och blåbär och badat badkar. Ljuvligt.

Och så har jag tänkt mycket på Minou. Och på Minous mamma. Hon är en riktigt fin mamma.

Morgon, ny dag.

Snabb uppdatering: Det är inte SÅ illa.


Nej skoldagen var inte så illa som jag befarade när jag åkte iväg imorse. Nej för även om föreläsningarna tråkade ut mig så till den milda grad att jag var nära att somna flera gånger så var det fint att träffa mina klasskamrater. Mina fina vänner. Jag har verkligen haft tur som träffat så många härliga människor på ett och samma ställe.

Här ute i skogen känns det som att det inte finns några människor. Det är bara jag och en hög otrevliga hundägare och otäcka gubbar. Önskar att det fanns en god vän här.

Sjuk och så in i bomben tjurig

Jag är sjuk första riktiga skoldagen efter praktiken. Så himla lägligt med tanke på att jag inte direkt kände mig alltför sugen på att återuppta bakdelstortyren under oändliga och urkassa föreläsningar slash föreläsare. Då är det helt klart att föredra att vakna av väckarklockan bara för att upptäcka att det är stört PIP omöjligt att öppna ögonen. Jag fick tyst på klockan och slocknade så skönt, så skönt. Vaknade med feber och ont i magen och det har förpestat hela min dag. Jag kan inte minnas när jag senast var så här omunter.

Familj och någons födelsedag

Igår packade jag och Ela ner tandborsten i ryggan och åkte till min lillebror. Ute regnade det och var blött, mörkt och ruggigt, men inne var det skönt och mysigt. Vi åt hemmabakad pizza och drack öl och vin (eller, brorsan och hans sambo drack öl och vin. Själv höll jag mig till vatten och jordgubbssaft). Efter pizzan åt vi massvis med godis och chips. Vi spelade sällskapsspel, något som jag tyvärr vanligtvis avskyr att göra men just den här gången var det faktiskt ganska trevligt. Halv två inatt tog ungdomarna en taxi till Uppsalas uteliv. Jag och Ela kröp ner under täcket i extrasängen och somnade med detsamma.




Den godaste hemmapizzan jag ätit åt jag med Henrik i somras. Han kryddade pizzan med svartpeppar och det gjorde hela pizzan. Vi har gjort ganska många pizzor tillsammans.



Lillebror med bläckfläcken som ledde honom till seger.

Idag har vi haft ett Vänner-maraton halva dagen. Sen tog jag och Ela bussen hem. Jag är fortfarande helt sjukt trött och ska bara bada söndagsbadet innan det är dags att krypa i säng igen. Det känns som att jag inte gör så mycket annat än att sova och att längta efter att få sova. Jag behöver energi. Ja såklart. Det ska jag se till att skaffa mig.

Om jag hade haft energi ikväll hade jag tagit bussen hem till ELISABETH 20 ÅR med en kaka.

Skolstart och singelliv

Det var fint att se klasskamrater igen men jag tyckte att det kändes riktigt trist att gå tillbaka till skolan idag. Jag känner mig inte alls sugen på att sitta instängd och skriva hela dagarna. Det är mörkt när jag vaknar och när jag lägger mig och däremellan vill jag röra på mig, flänga och göra nytta. Jag är så himla besviken över att praktiken är slut. Ska åka till jobbet på måndag och tjata till mig några extrapass, även om det är långt ifrån lika spännande som att ränna omkring på hjärtintensiven. Dit ska jag också ringa och tjata förresten. Jag ska få extraknäcka där som undersköterska. Det blir toppen!

Jag och Ela var ute och skuttade i det blygsamt tunna snötäcket imorse. Det var mycket omständigt för Ela att hitta den perfekta platsen att rasta sig på (så är det varje år när första snön kommit), men till slut kunde hon inte hålla sig längre och tur var väl det för annars hade jag missat min buss. Kort efter att hon rastat sig klart kom hennes pojkvän travandes. Han nosade och njöt av hennes kissfläck. Sen lyfte han till min fasa på bakbenet och kissade rakt på Ela! Jag hittar faktiskt inga ord till att kommentera det. Bjuder på en snöbild istället.

Ensamhushåll, men någon väntar och längtar efter mig när jag inte är hemma.

Början på avslut, sen får vi se.

Förra månaden firade jag fyra saker som jag nu tänker rabbla upp i min blogg så att jag kan beskåda dem och njuta en gång till. Okej, här kommer det (i datumföljd).
ETT: Hannah fyllde år och jag kom ihåg det. De två senaste åren har jag gratulerat henne med sång en månad för tidigt.
TVÅ: Det är nu ett år sedan jag blev fri en väldigt obehaglig person som aldrig hade något i mitt liv att göra (tjoho!).
TRE: Ela fyllde fyra år!
FYRA: Jag firade två rökfria år.

Min sista HIA-kväll var toppenkalasbra. Jag fick rara patienter, gott fika, kramar, massage och flyt. Det känns verkligen tråkigt att avsluta praktiken nu.

Det är inte bara praktiken som står för avslut i mitt liv just nu. Jag måste släppa taget om en annan del av mitt liv. En stor del som jag aldrig trodde att jag skulle vara tvungen att släppa. Som jag önskade skulle bestå, som jag trodde stod skrivet i sten. Det gjorde det inte.

Första snön föll ikväll när jag och Lise gick ut från sjukhuset. Jag tror att det blir en bra vinter. Jag hoppas det. Och jag hoppas att jag inte går vinterpromenaderna ensam i år.

Allt har ett slut

Imorgon gör jag mitt sista pass på HIA. Det känns verkligen tråkigt. Önskar att det inte behövde ta slut.

Nu blir det jul igen

Äntligen är planerna inför jul spikade. Jag åker upp till Boden och firar med snö i norr. Vi bilar upp på kvällen den tjugoandra. Jag hade gärna åkt upp tidigare, men jag har en sjukdomsmässa på BMC den dagen, bara två dagar innan julafton(!). Nåja. Upp kommer jag i alla fall.

Jag hade planerat att fira jul här nere i Uppsala bara för att få till en ny tradition och för att göra precis som jag vill. Men jag ändrade mig. Det är viktigt för mig att vara där uppe i mitt barndomshem när det är jul, och trots att vi inte längre kan kalla oss för familj så är det bara där jag haft något som kan liknas vid en.

Det är mysigt att komma hem till mamma tidigt på morgonen. Hon gör så mysigt med tända ljus och serverar smörgåsar och te. När jag ätit klart får jag lägga mig i min flicksäng och sova mig pigg. Jag längtar hem.

Om att bygga bo och att bo

Idag har jag och Ela hälsat på min lillebror i Sala backe. Han har köpt en lägenhet där som han har fixat till hur fint som helst. Jag blev mäkta imponerad måste jag säga, och då särskilt av de snygga tapeterna (även om jag hyser starka misstankar om att hans flickvän och sambo har haft mången fingrar med i tapetspelet). En annan sak som imponerade på mig var att trots att min bror varit ensam hemma hela helgen så var lägenheten prydlig och fin. Disken var diskad, golvet var rent och köksbordet var inte det minsta smuligt.



De randiga tapeterna i vardagsrummet var otroligt käcka och piffiga. Jag tyckte att det var döläckert, även om jag aldrig skulle kunna ha så hemma hos mig själv då jag tyckte att jag blev lite lätt yr i huvudet av att titta på dem en längre stund.



Sovrumstapeterna däremot var mer min stil och smak. Dem skulle jag utan att tveka kunna tänka mig att smacka upp på väggen i sovrummet. Som en fondvägg åtminstone. Härlig sval färg och skönt mönster.



När man tittar lite närmare på tapeten ser man vilken passande sovrumstapet den är. Åh, jag vill så gärna bygga bo med någon jag med.


Myyyyyyys

En annan fin sak i lägenheten var stegen min bror snickrat ihop. Jag tror jag ska önska mig en sådan i julklapp.



Innan brorsan skjutsade hem mig och Ela gick vi till Ica och handlade fryspizza och julmust. Sen mumsade vi och pratade om ingenting. Mys.