Rädsla och sorg och rädsla

Min första dag på SPECIALIST-MÖDRA-VÅRDS-AVDELNINGEN (MODER vilket ord!) var lång. När jag kom hem tänkte jag på kvinnan som med största sannolikhet kommer att förlora sin nyförlösta lilla pojke. Och den unga kvinnan som bär på ett svårt sjukt barn vars liv hänger löst just nu. Jag storgrät och ålade som en mask i sängen i en timme. När jag skymtade den första nämnda kvinnans förtvivlan (att kalla den för bottenlös vore en underdrift) fick jag för en kort stund så mycket ångest att jag började må illa. Sedan försvann den och kvar fanns bara trötthet och inte så mycket mer. På bussen hem ältade jag min "känslokyla"och kände mig orolig över att min empati verkade ha gått upp i rök.

Det har den inte (insåg jag till min lättnad när maskgråten var avklarad). Jag blev bara serverad en extra portion hänsynslös rädsla. Jag skulle hellre dö flera gånger om än att tvingas utstå det fasansfulla lidandet som jag såg hos den där kvinnan idag. Att förlora sitt barn.

Som alltid när jag fått mer än vad jag tål måste jag göra följande för att återhämta mig:

1. Gråta tills jag inte orkar gråta mer.
2. Tvätta ansiktet med svalt vatten. Snyta mig gånger flera.
3. Gråta en skvätt till.
4. Tvätta ansiktet med svalt vatten. Snyta mig gånger flera.
5. Ta flera djupa andetag.
6. Äta mat och dricka kallt vatten i mängder.
7. Bada badkar.