När ingenting känns bra, då skriver jag så här

Jag var för trött för att blogga igår. Kan inte minnas när det hände senast. Jag brukar åtminstone ha tillräckligt med energi för att skriva och klaga över hur trött jag känner mig. Igår var jag helt slut. Jag ser inget slut på den här tråkiga praktiken och jag har så ont. Värken som tidigare satt i mitt högra ben har flyttat sig ner till vristen och jag förstår att det helt enkelt beror på överansträngning. Jag har knaprat pronaxen för att dämpa inflammationen så jag ska kunna halta iväg till praktiken men idag började min mage att strejka i form av magsmärta så nu är det bara kylomslag och högläge som gäller.

Något som nästan fick mig att bryta ihop i morse var den otrevlige busschauffören som körde mig till stan. Jag hade en avtalad tid på Samariterhemmet kl 10 för att få kläm på hur arbetet går till på Flyktingmedicin här i stan. När jag skulle till att stiga av bussen smäller dörrarna igen rakt framför ansiktet på mig. Jag ropade "Ursäkta, jag ska av här!" till busschauffören- som log elakt åt mig och körde vidare. Jag stegade fram till honom och gav mig in i en ordväxling som inte gav ett skvatt. När jag äntligen fick stiga av och påbörja en smärtsam promenad tillbaka mot Samariterhemmet hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

Mötet tog inte mer än en timme men jag orkade inte åka till vårdcentralen för att fortsätta min dag där. Jag handlade småfrallor och godis och åkte raka spåret hem. Det kändes skönt i hjärtat att lägga sig och vila bredvid Elas varma lilla kropp. Så mycket tröst det ryms i min lilla hund! Jag fattar inte hur jag skulle klara mig utan henne. Vi somnade båda två och sov djupt i minst två timmar.

Innan jag vilade skrev jag ett mail till Stadsbussarna i Uppsala:

"Hej!

Jag åkte buss 5 kl 9.20 från hållplats smålandsvägen idag tisdag 30/3. Jag skulle stiga av vid hållplats Samariterhemmet men busschauffören stängde dörrarna innan jag hann stiga av. Jag påkallade hans uppmärksamhet och han svarade mig då mycket otrevligt att jag varit "för långsam" och frågade varför. Jag talade om för honom att jag tyckte att han körde på ett sådant obehagligt sätt att jag inte velat ställa mig i gången innan han stannat bussen. När jag talade om att jag nu skulle bli sen till ett möte p g a att han inte låtit mig stiga av så hånskrattade han och erbjöd sig att bära mig tillbaka till Samariterhemmet. Jag önskar veta vad ni vidtar för åtgärder då detta inte är första gången jag blivit bemött på ett sådant här sätt. Vill tillägga att jag inte på något vis uppträdde otrevligt eller provocerande.

Hälsningar

Linda Eriksson"


En sak som skulle muntra upp mig lite vore om jag fick semestervikariatet jag sökt på det här vårdboendet som jag faktiskt ser från mitt sovrumsfönster.



Utsikten från vårdboendet ser ut så här:




Jag är så otroligt less på alla konstiga människor som finns överallt. Så less. Kvällen den här asfula byggnaden stod i brand ringde jag efter brandkåren. Röken bolmade och jag såg inte ut genom mina fönster. Röken tog sig även in i mitt hem och jag blev orolig att den var giftig då jag inte visste vad sjutton det var som brann. Usch jag är så trött.